Havsöringen och kustflugfisket

 

Det kan till och med vara så att det behöver vara pålandsvind för att förhållandena skall räcka till för att öringen skall kunna ta sig upp. Hösten är ju öringens tid i bäckarna och just de små vattendragen med klart vatten gör upplevelsen stark då man smyger för att betrakta öringarna som lägger grunden till en ny generation. Leken sker i huvudsak under oktober och november men i de små vattendragen kan leken försenas till februari när förhållandena omöjliggör lekvandringen upp i sötvatten.

 

En havsöringshona lägger mellan 1500-1800 ägg/kg vilket innebär att en femkilos hona kan lägga upp till 9000 ägg. Honornas storlek har betydelse eftersom de lägger större ägg som allmänt räknas att ha de bästa överlevnadschanserna. Under leken är det i regel en dominant havsöringshane som uppvaktar honan men runt omkring är det inte ovanligt att hitta små hanar som inte varit ute till havs utan varit kvar i bäcken sedan födseln. Dessa går under benämningen sneakers eller smyggare eftersom deras taktik är att vara med på ett hörn under kärleksakten när den dominanta hanen är koncentrerad på att befrukta äggen.

 

Efter avslutad lek stannar ofta fisken kvar i de större älvarna innan de återvänder till havs och vid en vattentemperatur av 12-14°C brukar de flesta leköringar vara borta. I de små vattendragen spelar vattendjupet stor roll för hur länge fisken blir kvar innan den återvänder till havet. I grunda bäckar sker leken ofta i skydd av mörkret och det är inte ovanligt att öringarna går ut inom ett dygn efter avslutad lek.När leköringarna är klara med sina bestyr lämnar de sin avkomma nergrävd i bottengruset där de ligger skyddade fram till kläckning under våren.

 

Utvecklingen styrs av vattentemperaturen vilket innebär att rommen utvecklas snabbare milda vintrar. När äggen kläcks så vidtar snart den mest kritiska perioden i en örings liv. Alla små yngel som kommer fram ur bottengruset, efter det att näringen i gulesäcken förbrukats, har som mål att upprätta ett revir som de försvarar mot sina artfränder. Som så ofta är det en fördel att vara stor från begynnelsen och med hjälp av sin större storlek försvara ett bra revir.

 

Är man liten hona med små ägg så kan det vara en fördel att gå upp tidigt för lek och lägga sina ägg eftersom dessa då kan kläckas tidigt och ge ett försprång i utvecklingstid. Detta är dock riskabelt eftersom tidigt lagda ägg kan bli bortgrävda av senare lekfisk. Dessutom kan det gå fel om ynglen kläcker tidigt utan att produktionen kommit igång i vattendraget vilket innebär att ynglen får svårt att hitta föda.

 

En stor del av ynglen från en årskull kommer att förlora i kampen om bra revir och tvingas att söka sig till andra platser där mattillgången är sämre. Dödligheten är hög under den här första tiden. De som lyckas etablera revir blir kvar i födelseälven mellan 1-5 år. Smoltålder varierar med latitud och de yngsta smolten hittar vi i de södra delarna av Skandinavien.

 

Under våren beger sig smolten ut till havs för att äta upp sig inför sin första lek.Under en period under senvintern och våren är kvalitén på den fisk som är kustnära väldigt skiftande. Från utlekta till sådana fiskar som hoppat över leken och som är en fröjd för en kustfiskare. De bruna fiskarna gör man ju bäst i att släppa.

 

De är långt ifrån någon sensation på matbordet och får de chansen så kommer de att äta upp sig och återigen bli ett eftertraktat byte och vad mer, en chans till ytterligare en lekperiod.

 

Stora koncentrationer av fisk finner man regelbundet i anslutning till lekbäckarna. Bäck och åmynningar har också en dragningskraft på de silverblanka fiskarna eftersom det periodvis är så att sötvattnet kan ligga något högre i temperatur. Under perioder med riktigt låga havsvatten- temperaturer kan man här finna fisk av andra orsaker. Öringarna får då problem med salthalten, speciellt i fullt marin miljö, och söker sig av den anledningen till mer utsötat vatten. Oavsett om det är yngel, smolt eller utlekt fisk som kommer ut till havet så är det här som det stora smörgåsbordet är dukat. Detta smörgåsbord kan bestå i kustregionens alla tångloppor, tångräkor och allehanda småfisk till de öppna vattenytornas jakt på strömming, skarpsill och tobis.

 

Man kan utan tvekan säga att havsöringen är generalist i sitt val av föda. Det som för tillfället förekommer i störst antal eller är lättfångat föredras av öringarna. Storspigg, Gasterosteus aculeatus, förekommer periodvis i öringens diet liksom småspiggen, Pungitius pungitius. Dessa imiteras ypperligt med streamers i olika färger som fiskas in med små ryck för att efterlikna spiggarnas simsätt. Tobisen hör till öringens absoluta favoritföda. Den art som oftast är tillgänglig är kusttobisen, Ammodytes lancea. Den blir sällan längre än 20 cm och uppehåller sig i regel nära sandiga bottnar.

 

I Danmark kallas dessa fiskar för sandgrävlingar vilket syftar på deras sätt att gömma sig i sanden vid fara. Långa smala flugor i bruna och gröna nyanser efterliknar tobisen. För att efterlikna tobisens flyktsätt bör man belasta flugorna vid huvudet för att få de att uppföra sig på rätt sätt vid ryckig hemtagning med små pauser. När öringen jagar tobis kan man inte ta in flugan för fort eftersom dessa fiskar är pilsnabba men plötsliga stopp där flugan simmar mot botten brukar utlösa våldsamma hugg.

 

En intressant bytesfisk för öringen är också tånglaken, Zoarces viviparus. Denna art föder levande ungar som de släpper fram någon gång mellan december och januari. Ungarna tillväxer inuti honan och släpps fram först vid en storlek av 3 -6cm. Varje hona kan då avge mellan 20-400 hundra ungar. Imitationsflugor men i avvikande färger ger resultat.Kustflugfiskarens drömbyte, den riktigt stora havsöringen, finner man inte inne på grunt vatten särskilt ofta. Så snart en öring går över till större fiskbyten så minskar sannolikheten att träffa på dem på grunt vatten. Det gäller att skaffa sig kunskap om havsöringens bytesdjur och uppehållsplatser för att öka sina egna chanser under fisket. En extremt spännande period infaller är när strömmingen, Clupea harengus, och skarpsillen, Sprattus, sprattus, kommer in riktigt kustnära. Detta sker olika beroende var man fiskar någonstans men runt Gotland och Åland inträffar denna period i regel från mitten av april och en bit in i maj. Det är nu som man har en god chans att kontakta de riktiga tungviktarna. Ofta kan man märka att strömmingen är kommen eftersom det verkar som alla lite större öringar är som bortblåsta. Det brukar dock inte dröja särskilt länge innan man kontaktar den större fisken på platser i nära anslutning till djupare vatten. Det är inte helt ovanligt att se dessa stora silverblanka fiskar visa sig i hopp och vattenkaskader då de attackerar strömmingsstimmen underifrån. Huggen brukar också bli därefter och det gäller att hålla i utrustningen för under denna tidsperiod är vattentemperaturen i stigande vilket också får den växelvarma öringen att explodera i hopp och rusningar. Nu är det ju inte bara under denna period som strömmingen är nära land.

 

Även mitt i vintern kan öringen frossa i denna föda men den kan då få problem med matsmältningen som är långsam vid låga temperaturer. Man kan då finna öringar i områden där temperaturen är några tiondelar högre vilket påskyndar matsmältningen. De senaste dagarnas vindriktning samt en termometer är till stor hjälp när de varmare områdena skall lokaliseras. Ett exempel från i fjol vintras får illustrera temperaturens betydelse. Vid ett samtal till jobbet en februari-eftermiddag berättade en fiskekollega om ett sagolikt fiske samma dag.

 

På ett ganska begränsat område hade det kryllat av öring. Det hade varit hård pålandsvind med en vattentemperatur på 3°C. Kommande dag var vädret fortfarande mulet men vinden hade vridit och gick nu längs med det aktuella kustavsnittet där gårdagens öringbonanza hade inträffat. Av öring märktes absolut ingenting och vid en kontroll av vattentemperaturen visade det sig att den sjunkit en hel grad på grund av vindkantringen. En titt på kartan medförde en förflyttning något norrut där det varmare ytvattnet borde finnas kvar. Ibland lyckas man, temperaturen var här nästan 3 grader och visst var fisken på plats.

 

Frånsett fisk så är det framförallt olika typer av räkor som är intressanta t.ex. hästräka, Crangon crangon, och tångräka, Paleomon squilla. Framförallt hästräkan, eller sandräkan som den också kallas, är på grund av sin storlek (5-7 cm) och att den lever stor del av året kustnära intressant för oss flugfiskare. I blåstången hittar vi ofta olika typer av tångloppor så kallade gammarider. Dessa hör till havsöringens viktigaste bytesdjur och utgör även om vintern en säker födokälla för fisken. Det finns utrymme för massor av olika imitationer i olika färger och utseende.

 

Till sist vill vi nämna ytterligare två bytesobjekt nämligen pungräkor eller mysider och borstmask, Nereis. Mysis uppträder ofta i stora stim som havsöringen finner svåra att motstå. Det kan därför vara effektivt att bjuda på en fluga som skiljer sig från mängden för att fisken ska välja den i mängden av byten. Bortsmask hittar vi ofta på något leriga bottnar och det händer att öringen blir selektiv på dessa då de uppträder i större mängd vid dess fortplantning som brukar infalla när vattentemperaturen under våren når ca. 8 grader.