Vi står i Sjökvarteret vid Mariehamns östra strand. Vi står alltså på rätt plats om man vill lära sig något om forna tiders åländska sjöfart. Här arbetar man för att bevara skutorna – eller snarare kunskapen om konsten att bygga, underhålla och segla dem.

Skutorna har betytt mycket för det åländska välståndet. Det tyckte några eldsjälar var för viktigt för att glömmas bort. Och så byggde man undan för undan upp Sjökvarteret. En marin oas vid Mariehamns östra strand.

– Pärlan i Sjökvarteret är galeasen Albanus som ägs och drivs av Skeppsföreningen Albanus. Man kan säga att byggandet av Albanus blev starten på Sjökvarteret, säger Kristian Öberg som är verksamhetsledaren på skeppsföreningen Albanus. Nu vill man förmedla de kunskaper som finns om seglation, fartyg och sjön i allmänhet till nya generationer. I Skeppsföreningens ungdomsverksamhet får prentisarna segla med Albanus för en mycket moderat slant. De betalar bara för maten. Ordet prentis kommer från engelskans apprentice och betyder lärling. På det sättet lyckas man få nya generationer med på tåget så att föreningen kan leva vidare. Killen som nu är skeppare på Albanus, började som prentis som 12 åring. Han har sett karriärmöjligheterna. Nu har han varit skeppare i tre år på Albanus och är på väg mot nya utmaningar på något skepp i Medelhavet.

— Albanus fungerar alltså som ett slags skolfartyg?

— Om vi jämför Albanus upplägg med andra skutor runt om i världen är Albanus rätt unik, säger Kristian. Det som är speciellt är den här blandningen mellan den kommersiella driften och ungdomsbiten. Vi försöker göra lite Robin Hood. Ta från de rika och ge till de fattiga. Överskottet används till den fostrande verksamheten. Det har alltid varit en press att segla in merparten av de pengar vi behöver men det gör vi. Och det är också unikt med Albanus.

Albanus har seglat i 25 säsonger. 1986 började planeringen och bygget. Lastbilarna kom här med virke till fartygsbygget och lastade av direkt på gräsmattan. Sedan gick det förvånansvärt fort. 1988 gick den i sjön. Då samlade den en av de största folksamlingarna på Åland genom tiderna. 5000 personer. Sedan dess har den tuffat på. Man träffade rätt på en gång, det är i stort sett samma koncept idag som då.

— Men nu är det dags för en avlösning?

— Jo, Albanus byggdes som skutorna byggdes förr. De byggdes för en livslängd på mellan 10 och 20 år och nu har hon seglat i 25. Att underhålla Albanus på det sätt vi gör idag är inte ekonomiskt försvarbart i längden. Därför har vi på skeppsföreningen gått in för att bygga en ny skuta. Den nya skutan, som ska heta Emelia efter sin förlaga, kommer inte skilja sig så särskilt mycket från Albanus. Det som skiljer är anpassning till nya krav från Trafiksäkerhetsverket. Den får en annan skrovform. En annan indelning under däck på grund av att den bland annat måste ha vattentäta sektioner. Det gör att den blir tre meter längre och också lite mer djupgående.

— Är det bara storleken som skiljer Emelia från Albanus?

— Emelia ska också ha miljöhållbarhet som ledord. Det innebär att den knappast kommer ha en vanlig diesel. Uppvärmningen ombord sker kanske till stor del genom vindkraft från land. Stora ackumulatorer används för framdrivningen.

— En blandning mellan tradition och high tech?

— Den största utmaningen är att kunna bedöma hur den tekniska utvecklingen ser ut om till exempel åtta år. Man har diskuterat på vilket sätt man kan reservera plats för kommande teknik. Förmodligen kommer tekniken ombord först de två sista åren. Vi tror i dagsläget att det kommer finnas runt 26 kojer för gäster men kanske någon försvinner till förmån för framtida teknik. Sedan har vi målsättningen att få den så lätt att underhålla som möjligt. Albanus kräver mycket underhåll. Det måste det minskas på.

Det får ta den tid det tar.

— Hur lång tid kommer det ta att bygga en så stor skuta?

— En skutas lyckliga tid är byggtiden. Vi ser ingen anledning att hasta fram. Byggnationen ska vara en publik verksamhet, ett turistiskt projekt och en turistattraktion. Därför är det viktigt att byggnationen pågår en längre period. Vi planerar att Emeli ska sjösättas 2023-24.

— Lite som slow beer som det åländska bryggeriet Stallhagen pratar om? Det får ta den tid det tar.

— Ja, ungefär så. Vi har praktikant- och lärlingsverksamheten att tänka på. Som kan föra traditionerna vidare. Det handlar också om finansiering, om pengar. Målet är att skutan ska vara skuldfri när den går i vattnet.

Visst kunde vi också bygga en skuta på två år men då går vi miste om att föra traditionen och kunskapen vidare på ett bra sätt. Vi hoppas att det ska bli ett väldigt öppet bygge. Ett bygge som ska synas mycket. Vi tror att själva bygget kommer få hela Sjökvarteret att leva. Bygghallen står redan och väntar. Där ska man kunna gå och se hur arbetet fortskrider. Kring själva bygget kommer det sedan bli en hel del mindre verksamheter som anknyter till fartygsbygge. Med fler besökare hoppas vi på fler företag och hantverkare, som t. ex. hantverkarna på SALT.

Sjökvarteret kan bli en sådan plats att folk kommer ner hit och bara njuter. Det ser jag fram emot.